När jag inleder min intervju med Jacqueline frågar jag henne om hon föredrar att ta vårt samtal på engelska. Men trots, eller kanske på grund av, att hon inte får tala svenska så ofta längre, insisterar hon på att få berätta sin historia på just svenska.

     Jacqueline Hamilton Taylor föddes 1942 i Oklahoma där hon bodde fram till 1960 då American General köpte det försäkringsbolag där hennes far, James M. Hamilton, arbetade. Han var en mycket framgångsrik försäljare av livförsäkringar som tack vare företagsförvärvet avancerade till vicepresident för American General, och det var så familjen hamnade i Houston. Jacqueline själv har arbetat som internationell konstkonsult i 40 år och köpt och sålt konst till stora företag (jacquelinehamilton.com). Många kända personer har varit hennes kunder genom åren, politiker, högt uppsatta företagsledare och verkställande direktörer. Hon har socialiserat med Henry Kissinger, Julie Andrews, Blake Edwards, och stått i samma hiss som Jean-Paul Sartre och Simon de Beauvoir. Hon har blivit erbjuden att arbeta för CIA, vilket hon förstås tackade nej till. Hon har suttit i Opera In the Heights styrelse och debuterade i 60-årsåldern som operasångerska när hon spelade en av rollerna i Figaros Bröllop. Jacqueline har levt ett minst sagt spännande liv och nästa år i mars fyller hon 80 år. “Min hobby är vänskap”, säger hon när jag frågar henne vad hon ägnar sig åt på fritiden. Efter alla internationella resor har hon än idag vänner över hela världen: engelska vänner, franska vänner, ryska, japanska, och självklart även svenska vänner.

     Hon var blott 18 år gammal när hennes kärlekshistoria med Sverige började genom förälskelsen i en svensk pojke vid namn Lars Matsson. De träffades i New Port i Wales och inledningsvis var han bara en av vännerna i den grupp ungdomar hon umgicks med. Men snart började känslorna frodas. När Jacqueline lämnade Wales och åkte vidare till Nederländerna för att hälsa på en väninna, åkte Lars till London. Efter några dagar med cykelturer i Amsterdam fick hon plötsligt ett telegram från Lars. “Jag kommer till Amsterdam, vänta på mig”, stod det. Lars hade bestämt sig för att han ville ta med Jacqueline till Sverige och presentera henne för sin familj.

    Sagt och gjort, 1963 åkte hon för första gången till Bergsjö i Hälsingland. Hon hade knappt hunnit innanför dörren till familjen Matssons våning innan hon insåg att det var kärlek vid första ögonkastet. “Jag älskade dem alla, och de älskade mig”, berättar Jacqueline. Lars var äldst av tre bröder. Det var Lars, Olle och Per. Hon fick också träffa hans mor Annie och hans far Sigfrid. Ingen av föräldrarna talade engelska och i slutändan var det detta som motiverade amerikanskan att lära sig svenska.

     Så småningom var hon tvungen att återvända till USA efter detta första sverigebesök. Hon hade ett år kvar av studierna vid Texas Christian University. Lars och hon höll kontakten och han bad henne gång på gång att återvända till Sverige, men Jacqueline hade blivit erbjuden arbete vid Världsutställningen i New York det året. “Jag ville till New York”, sa hon, “jag ville arbeta.” Lars lovade att komma och hälsa på henne även där. Men först fick hon besök av en svensk flicka som var bekant med familjen Matsson. Hennes namn var Ki Eriksson. Ki stannade hos Jacqueline i New York i 6 veckor och det var början på en livslång vänskap.

     När Jacquelines tid i The Big Apple började lida mot sitt slut kom Lars dit och besökte henne, precis som han lovat. Tillsammans med en annan vän körde de från östkusten hela vägen till Houston där den sista terminen universitetsstudier väntade. Lars återvände till Sverige men korrespondensen dem emellan tog vid igen, och han fortsatte att bedyra sin kärlek till Jacqueline. Han bönade och bad henne att komma till Sverige och vara hans flickvän. Ja hela familjen Matsson ringde och bad henne komma och hälsa på.

      Men det dröjde ända tills juni 1965 innan hon nyutexaminerad äntligen packade väskorna för ett längre sverigebesök. Ki och hennes fästman Johan och Lars kom till flygplatsen i Stockholm för att hämta henne. Jacqueline märkte direkt att Lars betedde sig annorlunda. “Plötsligt var han så kall”, sa hon, “kall, kall, kall.” Efter en kort tid i Stockholm åkte hon vidare till Bergsjö och Lars försvann iväg till militären. Hon stannade hos familjen Matsson i flera månader och bodde sedan en tid med väninnan Kis familj i deras sommarstuga. Därefter bar det av tillbaka till Stockholm där hon hyrde ett rum på Sturegatan hos två gamla damer och började studera svenska vid Engelska Institutet på Stockholms Universitet. Hon stannade i Sverige i nästa 3 år.

     Men varför hade Lars känslor plötsligt svalnat? Det dröjde lång tid innan hon fick klarhet i det, närmare bestämt skedde det ett år senare under en tågresa mellan Bergsjö och Stockholm. En gemensam vän råkade befinna sig på samma tåg som Jacqueline och berätta för henne att Lars hade tagit med en annan flicka till studentfirandet. När Jacqueline sedan dök upp i Sverige hade Lars motstridiga känslor.

     Jacqueline skrattar när hon sammanfattande utbrister, “I slutändan gifte jag mig inte med den svenska mannen, men jag fick hans familj ändå! De är alla fortfarande en del av mitt liv, de är min svenska familj.”

     Under åren har hon åkt tillbaka till Sverige, Bergsjö, och familjen Matsson, på regelbundna visiter. Den enda gången hon träffade Lars var när han fyllde 40 år och familjen arrangerat en stor fest. Hon fick träffa hans fru och deras tre döttrar. Det var ett möte som resulterade i att de kom överens om att aldrig mer ses. Det fanns för många ouppklarade känslor dem emellan.

     Lustigt nog träffade Jacqueline sin första amerikanska make i Stockholm och de kom senare att bo i Boston och Cambridge innan hon efter skilsmässan 1976 flyttade tillbaka till Houston. Det var här som Gudrun Merrill, en av grundarna av SWEA Houston, uppmuntrade henne att gå med i organisationen. Hon visste att Jacqueline hade en speciell relation till Sverige och bad henne att tala under ett event på Houston Public Library. Jacqueline accepterade uppdraget och visade bilder på det Sverige som hon kände så väl, med midsommarfirande, jordgubbar, kräftor och prinsesstårta. Hennes svenska var väldigt bra på den tiden, berättar hon, och det var delvis därför som Gudrun ville att hon skulle gå med i SWEA, trots att hon var amerikan. Medlemskapet gav henne tillfälle att fortsätta prata svenska och förvalta sitt “svenska arv”. Det var en massa motstånd från de äldre kvinnorna i organisationen men det blev som Gudrun ville, och Jacqueline är trogen medlem än i dag. “Jag älskar SWEA”, säger hon, “organisationen har hållit mig närmare Sverige och har hjälpt mig att få använda svenskan. Även om den för varje år som går blir något sämre.” Men från att bara ha kunnat alfabetet och en snapsvisa är det imponerande och värt att nämna att Jacquelines sista arbete i Stockholm, innan hon flyttade tillbaka till USA, var som översättare från svenska till engelska för Kanslerämbetet.

      När vi är färdiga med intervjun tackar jag Jacqueline för att hon ville dela med sig av sin berättelse. Kort efter att vi avslutat vårt samtal kommer det ett mejl där det står att det var både roligt och smärtsamt att walk down memory lane, och jag förstår precis vad hon menar. Även om jag är hälften så gammal som hon är mitt liv redan fyllt med minnen från fantastiska resor, vänskaper över landsgränser, och kärlekshistorier som inte slutade som man hoppats på.

Text av Carolina Sukaly

Bilder av Jacqueline Hamilton Taylor

Länk till Jacquelines hemsida: www.jacquelinehamilton.com

Gå till tidigare inlägg:

Livet i Houston

Månadens profil